Tveksam

Jag är en Bloggertjej. Trivs inte riktigt här och jag saknar min lila bild. Vad tror ni (om det nu finns någon kvar här) om att flytta hem till blogger och byta till rätt namn igen?
Svar till
/vilsen på wordpress

Jag måste ju berätta…

…att jah var hos frissan i lördags. Blev fixad av en härlig tjej med coolaste brillorna och väldigt knarriga skinnbyxor. Snygg som attan. Snäll också. Fixade mitt hår inför kvällens utgång. Uppsatt och rackarns snyggt. Synd att i stort sett alla nålar lossnade vid promenad över torget. Men jag var partysnygg i säkert en kvart. Det är betydligt mer än jag brukar. Så.. win på den.

Det kan noteras att…

…undertecknad inte säger värst många ord här. Det kan bero på att hon mest åker buss och jobbar. Hon har insett att det ska utvecklingssamtalas en väldig massa innan den där julen. Sedan är det någon galning som har kommit på att det ska sättas en jävulusisk mängd betyg innan den där julen. Gamla jobbet känns som en Walk in the park i jämförelse. Där tillkom ju inte tre-fyra timmar i buss varje dag…

MEN i lördags klämde hon ner sig i partyjeansen, klev i klackarna och slängde på sig ett tält från monki. Åh så roligt. Fest. Fnitter. Flams och dans. Kan inte bli mycket bättre.

…och ett dopp i tunnan fick avsluta helgen. Gilla på det!

Möten möten möten

Fyra möten idag och fullt med lektioner. Glad att det är med söta, fina kollegan jag delar klass. Den tjejen har skinn på näsan.

Men det var ju inte det jag skulle säga. Hänger lite på Instagram, kanske kan det hända mer där framöver? Loppig var namnet.

Fina kollegan

Min rara söta 25-åriga kollega är så nära slutkörd man kan komma nu. Vår klass består av små monster som just nu passar bäst i madrasserade rum. Jag är så förbannad på beslut som tas över våra huvuden och det sista var droppen för kollegan. Jag håller alla mina tummar för att hon ska orka lite till, för att klassen växer till sig och för att ledningen förstår problemet.

Matta i pälsen

Hela NO-laget är matta i pälsen just nu. Minsta lilla extra strul får bägaren att rinna över för oss alla. Trots det fick vi några minuter i vår skrubb till arbetsrum och kunde gapskratta tillsammans. Det är fint med fina kollegor.

P.S Saknar dock mina flickor i Lilla Byn. Och värmlänningen och några till. Sedan finns det en eller två jag är mycket lycklig att ha på långt avstånd. Mardrömmarna kommer mer och mer sällan.